wannawordplay

Man kanske kan förstå en bit av mig..om man läser detta.


Så, jag flyttade förra året, från de småländska skogarna till storstaden Göteborg. Flyttade ifrån familj, vänner, skola..rubbet (men det är klart jag återvänder på loven) Vad har detta gett mig? Och vad har jag förlorat? Jag ska försöka hålla mig kortfattad...

Innan jag flyttade hade jag en perfekt kompis. Och gud jag saknar henne eftersom vi inte längre är vänner. Beror detta på flytten? Ja, enligt henne. Jag säger nej, vi hade det krångligt redan innan dess... Vi hade tydligen inte samma planer för hur vänskapen skulle fungera. Allt jag kan säga nu är att...ja.. Allt jag kan säga är att jag saknar dig. Jag saknar dig så jävla mycket. Var det värt det? Vad det än var som gick fel. Jag vet inte. Helt seriöst så vill jag ha dig kvar, men du kan inte uppnå mina önskningar..om att..vara den vännen som jag var för dig. Ligga på samma nivå. Du vill vara ett snäpp över..eller under, jag vet inte vilket, och jag bryr mig inte längre om hur det ligger till.
Hur som helst.. Vad jag saknar med dig är..allt. Det som vi hade. Det var speciellt och nära. Men..vi är inte längre en helt enkelt.. Det får man väl ta då.
Mina andra vänner där hemma håller jag fortfarande kontakten med (thank god). Ni är bäst! :)

Skolan jag gick på innan jag flyttade var ren skit. Jag hatade skolan. Jag vet att jag är stark och klarar av den, men någon gång säger det stopp, även om man inte vill. Min klass var riktigt tråkig. Du vet när tjejerna sitter i ena delen av klassrummet, och killarna i andra.. och sen jag och min gamla klasskompis i hörnet? Exakt så. För människor kan vara så... fega, patetiska, egoistiska så de inte bryr sig om ifall någon får stå utanför gruppen. (Jag hade ju trots allt min gamla klasskompis, som om vi själva hade valt sitsen). Wow, det kändes bra att få ut. Nu kan jag tänka mig att ni har mognat, utvecklats.. blivit bättre på det där. Men det är inget jag orkade vänta på då.

Istället bytte jag skola, klass, omgivning. Det blev mycket bättre. Jag känner mig accepterad. Gillad. Som att..folk faktiskt bryr sig om en och inte bara är ute efter lite skvaller.

Familjen. Min familj är helt enkelt komplicerad. Det var väl det som gjorde att jag kunde flytta utan några som helst skuldkänslor..Det enda som har gjort lite ont är att jag inte kan träffa min syster som jag vill.

Men nu, känns vi mer som en familj när jag inte bor där. Det är bra på sitt sätt, och jag tror inte det kan bli mycket bättre mellan oss. Pappa du har börjat ringa mig och kolla läget. Mamma du skriker inte på mig längre och vi kan ha normala konversationer. Syrran, ja..kan jag erbjuda med ett styck biljett till Liseberg eller en ascool 3D-film på bio?? Jag kan ge henne stora möjligheter när hon väl börjar åka hit :)

Jag har efter flytten kommit närmare min pojkvän (lite för nära ibland kanske med tanke på att vi lever i samma rum) Men jag älskar dig. Du finns permanent i mitt hjärta vad du än gör, babe. <3

Hm..så vem är jag nu, som jag inte var då?
Nu, har jag förstått en större del av mitt egna värde, mer än vad jag gjorde innan. Här kan okända människor gå fram till en, och säga hur vacker man är..och man kan se i deras ögon att det är sanning. Det spontana gör det hela speciellt. Här kan okända människor gå fram till en, och säga hur bra man är på att göra en viss sak...Jag är inte längre en tjej som tvivlar över samma saker. Jag har börjat förstå att jag är speciell, unik.. Som om människorna här har gett mig en bättre självbild. Och det är en annan sak när andra säger det till en, sådana som man inte känner. Inom familjen är det en självklarhet att man är den bästa i hela världen. Men när världen väl kommer upp till en, och ger en det där extra. Det är då jag verkligen älskar mig själv för den jag är.
Tack!!