Lite dans har man alltid tid för!
Men det var riktigt trevligt. Det bästa var att 50-åringens favoritmusik råkade vara techno och house. Musik som även faller mig precis i smaken ;) Så vi, unga som lite äldre, dansade så glatt till trumpsta och animals.
Det var väl mest runt småtimmarna som alla började bli rätt dragna och odrägliga. Typ alla gubbar, som i princip får en att känna sig som ett vandrande köttstycke. Usch, nej..då var det dags att tacka för sig och åka hem! :)
AME DURÅ!
Om ni vill veta anledningen till det buseriet så var det så att jag skulle till affären igårkväll för att köpa smör och gurka. Hade tänkt mig en riktigt mumsig frukostmacka (idag) med smör, skinka och gurka. Jag går in i affären och plockar åt mig det där. Sen plockar jag lite smågodis, går och hämtar en apelsinjuice mmh, det vill jag har till mackan i morgon! Sedan plockar jag åt mig lite chips också när jag ändå är i farten. Ville ju faktiskt ha det förra helgen när jag bara hade jättemkt lösgodis istället.
Så nu vet ni varför det blev en diabetes-frukost.
Men det var faktiskt inte alls det jag ville berätta. Jag ville be om att få bloggtips!
Jag skulle vilja läsa vanliga bloggar. Med "vanliga" menar jag;
bloggar som inte är kända
bloggar som kanske handlar om något specifikt, tex träning, musik, djur, foto, film eller vad tusan som helst som du vill tipsa om
din egna? eller någon annan som du följer kanske?
Simple as that! :)
Med fötterna på jorden, en reminder.
Tänkte jag kunde publicera en text eller två :)
Den här dikten är främst gjord för mig själv, som en bra påminnelse när jag är en gnällröv som tycker livet är jobbigt. Skriven 2010. Du får också gärna ta del av den!
Det vi har, glömmer vi ofta bortJag är inte blind. Jag kan se att du är du. Jag kan se gatlyktorna lysa på natten. Jag kan se vinden blåsa i träden. Jag kan se att tanten inne på caféet äter en kanelbulle. Jag kan se de olika klädesplaggen i min garderob. Jag kan se texten i en bok. Jag kan se den jävla idioten som inte blinkar i korsningen. |
The Big C
Huvudkaraktären är den cancersjuka Cathy. Låter inte så hippt? Men!
Hon är en mamma i 35-40-års åldern som verkligen lever sitt liv till fullo. Det är lätt att uppskatta henne för hon är väldigt framåt och ser inget skamset i att göra det som faller henne in. Mycket underhållande och inspirerande! :) Tillsammans med henne får man bl. a möta tonårssonen Adam, fästmannen Paul och Cathys bror Sean.
En rad andra personligheter kommer upp och ger serien en bra dynamik. Denna serie har "glimten i ögat" även då den också handlar om livets motgångar.
Det finns 4 säsonger, här har du trailern till första! Enjoy :)
En (be)hövlig liten informationstext
Hur som helst, så känner jag att jag börjar hitta tillbaka till min kreativa och lekfulla sida. Wannawordplay är en 2 år gammal blogg med många tankar som jag säkert har växt ifrån. Jag tänker fortsätta att skriva här tillsvidare...med samma slags uppbyggnad som tidigare, men jag tycker verkligen du kan ta och kolla in min lite nyare blogg.
Tanken är; enkelt, vardagligt & mänskligt med en twist av ironi. Hoppas att de flesta känner igen sig i dessa inlägg! Go on then! Give it a try!
http://www.mikro.blogg.se :)
Lyssna inåt, lyssna för fan alltid inåt.
Jag har insett mer och mer hur detta bryter ner mig. Det är helt plötsligt viktigare att gå till jobbet, ibland sjuk, för att överprestera och stressa lite mer än vad jag pallar, än att stanna upp och kanske sjukanmäla mig, vila, tillbringa tid med mina älskade, fundera över vad tusan jag pysslar med om dagarna.
Vilken jävla besatthet! Att vara andra till lags....
Vico. Du får skärpa dig nu. Stå upp för dig själv och visa vad du VILL, hur du KÄNNER, och vart DIN gräns går.
Faktum är att man blir utnyttjad till slut - Självbevållat! Var inte alltid snäll och hjälpsam för att andra ska må bra, för till slut blir man tagen för givet och liksom fastnar i ett hamsterhjul av hårt och stressigt arbete. Vart kommer jag själv in i bilden någonstans? *lyssnar, spejar bakom skärmen*
Jag blir bortdomnad. Förgiftad, skulle jag vilja säga. Glömmer totalt bort mina egna drömmar, sätter mig själv åsido. Sålänge jag är duktig spelar det uppenbarligen ingen roll vad jag vill.
Som en förprogrammerad robot. </work work work>
Men nu ska jag ge mig själv tid att tänka på vem jag är, vad mina impulser är, och sen ska jag följa mig själv även om det betyder att människor kommer tycka illa om mig. Over and out!