wannawordplay

Storstan i mitt hjärta, men en liten del av mig tycker inte om allt konstigt folk. Eller på något sätt förundras jag hur alla kan vara så olika.

När jag bytte tåg idag hörde jag någon bakom mig "ursäkta, ursäkta?" Jag var inte helt beredd på det jag möttes av,
nämligen en mörkhyad kille, rastaflätor, illgul jacka, och crazy eyes.

"vet du var klockan är?"
frågar han, och står lite för nära, och tittar lite för intensivt, rakt in i mina ögon...närmare..
"FYRA!" säger jag så fort jag tittat på armbandsuret. (egentligen av ren reflex eftersom jag redan visste att den var fyra)
Jag ser rakt in i hans ögon. Bruna, och det vänstra skelade utåt.

"tack" sa han, tog sina iskalla fingrar mot min kind och sa "lycka till" innan han gick iväg.

Där stod jag, snopet. Vad tusan hände mig nyss? Vadå lycka till?

Sen var jag tvungen att se efter så han inte hade snott någonting ifrån mig. Haha! Det hade han inte. Vet inte vad det var med honom. När jag kom lite längre bort på stationen såg jag honom gå fram till fler människor och fråga någonting. Han klappade inte någon annan på kinden, så jag börjar tro att han frågade olika saker (och just därför kanske han tjuvade saker ur fickan på en, men icke!)

Det är nog bara jag, skogsmullen, som inte kan förstå, att vissa är lite underliga... och att de kan vara det, utan att vara farliga eller tjuvaktiga. Typ som pappas katt..

Enough with the philosophy.