wannawordplay

Jag har insett mer och mer hur detta bryter ner mig. Det är helt plötsligt viktigare att gå till jobbet, ibland sjuk, för att överprestera och stressa lite mer än vad jag pallar, än att stanna upp och kanske sjukanmäla mig, vila, tillbringa tid med mina älskade, fundera över vad tusan jag pysslar med om dagarna.
Vilken jävla besatthet! Att vara andra till lags....

Vico. Du får skärpa dig nu. Stå upp för dig själv och visa vad du VILL, hur du KÄNNER, och vart DIN gräns går.

Faktum är att man blir utnyttjad till slut - Självbevållat! Var inte alltid snäll och hjälpsam för att andra ska må bra, för till slut blir man tagen för givet och liksom fastnar i ett hamsterhjul av hårt och stressigt arbete. Vart kommer jag själv in i bilden någonstans? *lyssnar, spejar bakom skärmen*
Jag blir bortdomnad. Förgiftad, skulle jag vilja säga. Glömmer totalt bort mina egna drömmar, sätter mig själv åsido. Sålänge jag är duktig spelar det uppenbarligen ingen roll vad jag vill.

Som en förprogrammerad robot. </work work work>

Men nu ska jag ge mig själv tid att tänka på vem jag är, vad mina impulser är, och sen ska jag följa mig själv även om det betyder att människor kommer tycka illa om mig. Over and out!