wannawordplay

Jag har klurat ut det!

Det absolut bästa med att jobba, är att efter man har slutat känns det som fredag. Well...man kan ju också se det som en söndag...men, nej. Mellan 17 och 21 är det definitivt fredag för mig..sen kommer kanske lite söndagsångest in runt 22 snåret..

Haha, var lördagen tar vägen i det hela? Iiiingen aning!

Jag: Men herregud, du bor hemma hos dina föräldrar. TASKIGT LÄGE, DU..

Flytta hemifrån och ta studenten, sen kan vi snacka att man ligger risigt till om man har 18kr kvar på kontot när det är halva månaden kvar.

Ventilation? - Check!

Ibland misslyckas företag med sina reklamer så grovt va.
De försöker få uppmärksamhet för att man ska titta på reklamen och lockas av deras produkt. Men allt jag kan tänka på är "vad i helvete är detta för en sjukt konstig reklam?" - och sen glömmer jag helt bort vilken produkt de gör reklam för...

men å andra sidan, det kanske bara är jag som har dåligt minne..;P

Nej, för jag undrar hur fan de tänker.

Är det inte svårt nog som det är att "flossa" med en torr tråd? Den blir våt av all saliv, så glider den bara ur fingrarna på en.

En jävligt bright företagare: "JAG VET! Vi gör tandtråden våt från början, så blir det omöjligt för folk att flossa, så..ah..så uppstår vi som ett skitkasst företag. JA, DET GÖR VI :D:DD::D"

Om du undrar, så är det JORDAN som tillverkat denna tandtråd.

En vis dam sa till mig en gång

att pengar inte gör en lycklig,
men det stillar nerverna.


Och tänk vad rätt hon har.
Hur många gånger har jag inte köpt och köpt och köpt saker som jag tror att jag velat ha
men när jag kommit hem med dem, insett att det inte alls var det jag ville ha.

Snacka om slöseri.
Att slösa energi på saker som man tror gör en lycklig.
Man inser att det inte är sant, fast man vill att det ska vara det.

Jag kunde likväl köpt mig en toffla. Ungefär så.

Är det verkligen jag det?

Jag förstår inte varför jag inte kan ta och göra något med mitt liv. Jag blir så trött på mig själv.
Hur svårt ska det vara. HUR?

Okej, så nu ska jag göra en lista bara för mig, för att se om jag på något sätt kan uppfylla dessa mål.

Jag vill:::

- Dansa. Men jag måste helt enkelt vänta tills nästa termin. Alltså, inget jag kan påverka just nu.

- Hitta ett jobb. Vad för jobb? Helst ett där jag inte behöver ha någon speciell utbildning. Jag skulle bara vilja..göra människor glada för att göra mig själv glad.

- Plugga. Vad vill jag plugga? Jag vet inte det. Helst inom djurvård..men det är lite sent påtänkt eftersom jag inte gick naturvetenskap i gymnasiet. Eller? Kommer jag tröttna på om jag skulle läsa det, och kanske bar ha det som en hobby istället?

- Resa! Till sommaren sticker jag till amerikat på semester hos några jag känner. Känns skönt att det är något som jag vet att jag vill, och som jag vet kommer inträffa (om jag inte dör). Dock skulle jag kunna tänka mig att resa av ett annat ändamål. Typ arbeta som volontär. Men då har jag förståss en pojkvän att lämna bakom mig ett tag. Kul? Nej.

- Ha en hund. Jag vill SÅ ha en hund. Galet mycket dessutom. Men jag bor riktigt trångt just nu, och en hund är inget alternativ. Kommer jag hinna med den om jag pluggar eller får ett jobb? Åh :(

- Bli modell! Det hade varit väldigt kul! Och jag hade gjort det just för den sakens skull. Jag tror inte jag hade velat göra det hela mitt liv, men testa hade ju inte varit fel. Och pricken över i:et är ju då att jag ska på en fotning efter jul. Mycket mer kan jag inte göra i dagsläget

- Skaffa en lägenhet. Det går inte heller just nu pga den ekonomiska biten. Sen känns det lite tufft om jag skulle flytta ut från min pojkväns. Men det går väl över?

Jaja...något ska jag väl hitta på med mitt liv.

Nyss hemkommen från en dag med vännen Madde. Vad har hänt? Vi har varit i stan (där jag för övrigt inte köpte mer än en enda sak även om jag har pengar, den du!) och sedan kollade vi på film. "Flickan" Riktigt mysigt, även om filmen i sig var tragisk och ledsam.. Men den var helt klart bra!

Och visste ni, att jag typ var den enda som var ute i min ort kl. 22.30 ikväll? Sjukt stillsamt.. men tur är nog det, annars hade jag säkert freakat ur pga paranoia, haha.. eheheh :s

Ps. Jag älskar att åka kollektivt på kvällen. Jag vet inte varför, men jag får känslan "jag älskar livet". Det är så harmoniskt och fridfullt i mitt lilla huvud då. Tack busschauffören för att du mötte mig med ett leende på läpparna och sa att jag inte behövde visa biljett. Nu ler min själ tillbaka.

De minsta ting

Så fort jag tänker på dansuppvisningen jag ska ha på söndag blir jag nervös. AAAAAAAAHHHH, det kryper i kroppen på mig. Hur kommer det gå? Kommer jag vara nervös då? Kommer jag tappa bort mig??

Typiskt mig att ha sådan prestationsångest. Sjukt jävla jobbigt!!!

Frågan jag borde fokusera på mest av allt: Kommer jag ha kul?
För det är det enda som är garanterat, JA, jag kommer ha kul.

Then it doesn't really matter if i screw up or not....

*andas*

Kom nyss upp med ett bra diskussionsämne, nämligen bröst. Visserligen lite intimt, men ändå nyttigt att prata om.

Bröst då. Varför?
Jo, många fler än mig själv tycker säkert att de har för små bröst. Själv går jag runt med A. Känns litet att ta på..inget stort för världen liksom.

Vad är det som gör att man tycker de är för små? Främst är det väl att man känner sig mindre attraktiv, för vi tjejer får för oss att killar i allmänhet föredrar stora bröst (oservera stora, inte gigantiska). Så kanske det ligger till också, men det betyder inte att de inte kan gilla små bröst med.

Jag själv skulle vilja ha lite mer urringade klädesplagg på mig tillsammans med en push-up, men precis som många andra kan man inte gå klädd i alla de plagg som man vill. Dels beror det just på kroppsform. Vissa jeansmodeller kanske inte passar vissa rump-former, och vissa tröjor kanske inte passar för en bredaxlad person m.m.

Vad man kan tänka på är att en tjej kan se attraktiv ut utan att ha stora bröst, right? En tjej kan vara attraktiv på många andra sätt och då spelar inte bröststorleken någon speciell roll. Visst är det en kroppsdel som många gånger kan avgöra om en kille lägger märke till en eller inte, men det är ju inget de kan rå för, lika lite som jag eller någon annan kan rå för att vi har små bröst. En bra fördel med att ha små bröst i sådana sammanhang är att om någon lägger märke till en är det troligen inte just för brösten (alltså ser de inte ens små bröst som ett problem). Du som har en pojkvän, han är tillsammans med dig för att han älskar dig för den du är..oavsett om du så skulle vara nersmetad i bajs, eller ha en tå för mycket..eller w/e så skulle han inte sluta älska dig för det. (får vi väl ändå hoppas!!! annars är han inte värd?!)

Och om jag förstår det rätt är killar mer intresserade av rumpan än brösten (dock kan det ju skapa ett nytt komplex, men det kan man också åtgärda naturligt genom träning eller liknande.)

Jag har inte alltid problem med att jag har små bröst, men om jag tänker för mycket på det blir jag väldigt komplex kring dem. Jag tror inte det är hälsosamt att vara så djupgående om sådana saker. Och det kanske låter klyschigt, men det är sant - det är viktigt att acceptera hur man ser ut. Hur många gör det i dagens samhälle egentligen??

Bröstförstoring är något som jag funderat på just när jag funderar för länge...men..alltså, jag är samtidigt lite emot att försöka fakea sig själv..speciellt då jag är nöjd med mig själv för övrigt. Jag är inte en person som har stora bröst, jag är inte född att ha stora bröst.

Bröst är inte allt. Så våga älska dig själv!

Tycker minsann jag lyckas motargumentera mitt ibland besatta bröst-jag. Nu ska jag vara nöjd med mina bröst.

Hade lite hunderi-saker idag att ta hand om...

och det betyder ungefär att gå upp jättetidigt, för att vara ute med hundar hela dagen..och bli jättetrött i benen.

stadens avgaser + sömnbrist har gjort mig helt bäng! jag kom hem för en stund sedan med dessa ord flygandes ur min mun.
jag citerar "P, varför är kallt vatten gott men inte äckligt?"

du kan ju tro att jag fick ett skrattanfall när jag ingsåg att det jag sa inte stämde överens med min tanke

för vad jag menade var "P, varför är kallt vatten gott men varmt vatten äckligt?" (vatten som vatten..är man törstig borde det inte spela någon vidare roll ifall det är varmt eller kallt vatten?..right?..men tydligen)

den som vet får gärna kommentera svaret. men det känns som man behöver någon auktoritär persons expertis.

Dagens fundering:
Jag tittar på sagan om ringen och undrar.. Mordor heter ju Mordor på både engelska och svenska. Men varför heter då Shire Fylke på svenska? Varför heter hobbit hob? Och varför heter Baggins Bagger? Och Strider heter Vidstige? Sam heter Samwise på både engelska och svenska...

Så eng - sv

* Mordor - Mordor
* Shire - Fylke
* hobbit - hob
* Baggins - Bagger
* Strider - Vidstige
* Samwise - Samwise

Make totally sense!

Det här med att alla människor är lika värda,
och hur ondska och godhet kan reflekteras av respektive "sida".
Om det nu finns något sådant dvs?


I teorin är alla människor lika mycket värda - eller hur? Och det låter ju bra,
men samtidigt får man lära sig redan som liten att det finns både gott och ont. Det onda är oftast det som är fel och det som ska bort.

I våra sagoberättelser lär vi oss att det är rätt att döda eller på något sätt hämnas på den onde, för då kan de goda leva lyckliga i alla sina dagar (med det på samvetet?).
Hur ska vi då lära oss att alla är lika värda om det på något sätt rättfärdigar att döda det onda? Och vad anses som ont egentligen? Är inte den gode ond som dödar?

Det finns alltid mer än en sida av en historia - den godes och den ondes perspektiv kan man då säga, även i verkliga livet menar jag. Rånaren har en förklaring till varför han rånar, mördaren har en förklaring till varför han mördar osv. Även om det inte kommer ut finns det oftast en förklaring till varför.

Jag tror att man ser saker mest ur den godes perspektiv i så fall,..men precis som att dennes tolkning eller förklaring är det enda rätta.. Blundar man kanske bara för det onda eller den onda för att man ställt in sig på att den människan är fel. Kan det också vara så att bara handlingen ses som fel, men personen i sig fortfarande kan vara lika värd som alla andra?

Bara för att en person gör ett dåligt val en gång i livet ska han få lida för detta genom att bli stämplad som ex. mördare (och då är man väl inte så god, om man inte kan ge människor en andra chans?..eller det kanske ingen förtjänar? För livet är ju hårt..)

Undrar hur den gode ser ut ur den ondes perspektiv.. Kanske är den gode ond, enligt den onde?
Då är vi väl lika värda i alla fall, eftersom alla ses som ond av den andre, medan man själv ser sig som god.

.. Och om alla är onda för varandra är väl ingen det?

- Men vad vet lilla Vico? Ingenting om livets filisofi...

Vill bara få ut min aggression, here i go

Kommer ni ihåg i vintras när vi hade -10 grader ute? Vilka klagade på att det var för kallt då egentligen?? Jo, typ alla svenskar.. "öööh, det är för kallt, jag fryser ihjäl" "öööh, vad mycket snö. hata snö" "öööh, kan det inte bli sommar typ nu?.." ööööööh.
Men nu när vi har 35+ istället, jo då ska ni också klaga?! Men det slutar inte där, nej, för ni klagar om det så regnar, eller om det så "bara" är 18+ ute.. ni klagar fan jämt. Ni förtjänar klag tillbaka, tusen ggr om!! Jisses, sluta klaga på vädret och njut istället. Nu har vi SOMMAR som alla tydligen vill(e) ha, inte "svensk sommar" (som alla också klagar på). Blir ni aldrig nöjda någon gång? -.-

Jag är iaf nöjd så cheers för det! :)

Finns det en skala för olycklighet? Eller är det bara the ugly truth? Olycklig som olycklig.
Olyckligt kär? Olycklig som mamma, olycklig som arbetare...olycklig som känd, olycklig som....ja..som vad?

Nåväl, hur det än är så känner jag mig olycklig på en skala, så för mig finns det en sådan. Jag tror nämligen att jag aldrig är helt lycklig. Det känns ofta som att alla andra är mycket lyckligare än en själv (vilket troligen inte alltid är fallet).

Usch ja. There's only one thing to do.

Jag tror jag har kommit på det.. förutom sol och värme: lukten av sommarnatt.
Jag älskar sommarnattslukt <3

Jag älskar den som mest när man har varit inne en stor del av dagen och känner sig helt seg och tråkig. Går man ut mitt i natten då...wow, i love it. Känslan av att himlen finns på jorden.

Är det inte konstigt hur skör man är? Det kan ju definieras olika, men jag menar generellt..
Vi är inte så stora och fantastiska som vi alltid tror. Eller så är vi det? Det kan ta månader, år av arbete för att förbättra sig själv och sitt omdöme, och ändå kan allt förstöras så himla lätt. Det positiva är att man alltid kan nå upp dit igen, och det kanske går lättare andra gången än första?

Livet självt är skört.
VI, vår syn på saker och ting kan förändras på en sekund beroende på olika omständigheter som icensätts för oss och vilka situationer vi hamnar i. Borde man inte uppskatta sig själv, andra och livet lite mer? Give it a try. Tänk på det för ett ögonblick.

Hm, bara funderingar nu som jag har när jag insåg att mitt humör förstördes på en sekund, och jag kan inte ens förstå varför. Precis som förra gången? Jag antar att jag aldrig blir nöjd. Kanske skulle försöka ta och uppskatta det jag har varit med om idag, och ignorera den där känslan jag fick av att vara ensammast i världen. Let's give it a try.

Dagens inlägg - för oss som aldrig blir nöjda.

konkreta exempel:

- När man är liten vill man vara stor för att då kan man bestämma själv när man ska gå och lägga sig, hur mycket godis man får äta, hur länge man får vara ute, när man ska göra sina läxor m.m.
När man är stor vill man vara liten så man slipper bestämma själv. Man går inte och lägger sig i tid, man äter för mycket godis, man är ute länge och man gör inte sina läxor -exakt som man ville ha det. Förutom att när man är stor inser man kanske inte alls vill ha det så.

- När man går i skolan vill man inte gå i skolan för då kan man inte göra saker som är roliga utan att ha dåligt samvete över att man måste göra läxor, arbeten osv
När man inte går i skolan vill man fortsätta gå i skolan så man slipper göra roliga saker och samtidigt ha dåligt samvete över att man inte gör något viktigare med sitt liv - som tex att arbeta eller utbilda sig.

- När man är i ett förhållande vill man vara singel ibland så man slipper svartsjuka, bråk, tjafs, tjöt..allt sånt.
När man inte är i ett förhållande vill man inte vara singel för man vill ha närhet, kärlek...sånt.

- När man inte får pengar vill man ha pengar.
När man får pengar vill man ha mer pengar
När man får mer pengar vill man ha ännu mer pengar.
När man har ännu mer pengar...ja, vad händer då?

- När man handlar något man vill ha inser man att man inte alls vill ha det längre
När man inte handlar hittar man saker man verkligen verkligen vill ha men inte kan få.

Vet man verkligen vad man vill ha, vill bli, vill göra om man aldrig blir nöjd?

Kanske är det konsten med att leva. Att vara nöjd med det man har, den man är och det man gör?
Men hur ska man då kunna utvecklas? (om det är det man vill?)

Man kanske kan förstå en bit av mig..om man läser detta.


Så, jag flyttade förra året, från de småländska skogarna till storstaden Göteborg. Flyttade ifrån familj, vänner, skola..rubbet (men det är klart jag återvänder på loven) Vad har detta gett mig? Och vad har jag förlorat? Jag ska försöka hålla mig kortfattad...

Innan jag flyttade hade jag en perfekt kompis. Och gud jag saknar henne eftersom vi inte längre är vänner. Beror detta på flytten? Ja, enligt henne. Jag säger nej, vi hade det krångligt redan innan dess... Vi hade tydligen inte samma planer för hur vänskapen skulle fungera. Allt jag kan säga nu är att...ja.. Allt jag kan säga är att jag saknar dig. Jag saknar dig så jävla mycket. Var det värt det? Vad det än var som gick fel. Jag vet inte. Helt seriöst så vill jag ha dig kvar, men du kan inte uppnå mina önskningar..om att..vara den vännen som jag var för dig. Ligga på samma nivå. Du vill vara ett snäpp över..eller under, jag vet inte vilket, och jag bryr mig inte längre om hur det ligger till.
Hur som helst.. Vad jag saknar med dig är..allt. Det som vi hade. Det var speciellt och nära. Men..vi är inte längre en helt enkelt.. Det får man väl ta då.
Mina andra vänner där hemma håller jag fortfarande kontakten med (thank god). Ni är bäst! :)

Skolan jag gick på innan jag flyttade var ren skit. Jag hatade skolan. Jag vet att jag är stark och klarar av den, men någon gång säger det stopp, även om man inte vill. Min klass var riktigt tråkig. Du vet när tjejerna sitter i ena delen av klassrummet, och killarna i andra.. och sen jag och min gamla klasskompis i hörnet? Exakt så. För människor kan vara så... fega, patetiska, egoistiska så de inte bryr sig om ifall någon får stå utanför gruppen. (Jag hade ju trots allt min gamla klasskompis, som om vi själva hade valt sitsen). Wow, det kändes bra att få ut. Nu kan jag tänka mig att ni har mognat, utvecklats.. blivit bättre på det där. Men det är inget jag orkade vänta på då.

Istället bytte jag skola, klass, omgivning. Det blev mycket bättre. Jag känner mig accepterad. Gillad. Som att..folk faktiskt bryr sig om en och inte bara är ute efter lite skvaller.

Familjen. Min familj är helt enkelt komplicerad. Det var väl det som gjorde att jag kunde flytta utan några som helst skuldkänslor..Det enda som har gjort lite ont är att jag inte kan träffa min syster som jag vill.

Men nu, känns vi mer som en familj när jag inte bor där. Det är bra på sitt sätt, och jag tror inte det kan bli mycket bättre mellan oss. Pappa du har börjat ringa mig och kolla läget. Mamma du skriker inte på mig längre och vi kan ha normala konversationer. Syrran, ja..kan jag erbjuda med ett styck biljett till Liseberg eller en ascool 3D-film på bio?? Jag kan ge henne stora möjligheter när hon väl börjar åka hit :)

Jag har efter flytten kommit närmare min pojkvän (lite för nära ibland kanske med tanke på att vi lever i samma rum) Men jag älskar dig. Du finns permanent i mitt hjärta vad du än gör, babe. <3

Hm..så vem är jag nu, som jag inte var då?
Nu, har jag förstått en större del av mitt egna värde, mer än vad jag gjorde innan. Här kan okända människor gå fram till en, och säga hur vacker man är..och man kan se i deras ögon att det är sanning. Det spontana gör det hela speciellt. Här kan okända människor gå fram till en, och säga hur bra man är på att göra en viss sak...Jag är inte längre en tjej som tvivlar över samma saker. Jag har börjat förstå att jag är speciell, unik.. Som om människorna här har gett mig en bättre självbild. Och det är en annan sak när andra säger det till en, sådana som man inte känner. Inom familjen är det en självklarhet att man är den bästa i hela världen. Men när världen väl kommer upp till en, och ger en det där extra. Det är då jag verkligen älskar mig själv för den jag är.
Tack!!

Mänskligheten, vad innebär den?

Är vi alla här av en anledning?
Vilken anledning skulle det vara?
Ska vi uppnå något stort i våra liv?
Vad är stort?
Är vi de enda i universum? Varför?...Eller..varför inte?
Hur slutar mänskligheten?
Slutar den? Vad händer om den inte slutar?
Det vi vet nu, visste man inte då,
vad kommer våra barn veta?
Vad händer efter döden?
Händer något? Varför? Måste man dö?
Vad är vi människor för varandra? Svin? Idioter? Allt? (Och vad är allt?)
Vad betyder något för oss? Pengar? Makt? Skönhet? Vänskap? Broderskap? Allt? (Vad är allt?)
En för alla, alla för en?

Jag förstår inte.. Förstår du?

Vill man verkligen förstå?...För tänk om vi är helt ensamma...

Jag tänker för stort, tankarna får inte plats i mitt huvud. Tack bloggen.